Test av drönare

Att flyga med drönare som privatperson har blivit lättare sedan februari 2018, då togs nämligen reglerna bort om att det skulle krävas flygtillstånd från transportstyrelsen på alla drönare. De nya bestämmelserna säger  att drönare under 7 kg inte längre behöver speciellt tillstånd.

Detta öppnade upp portarna för drönarmarknaden på vid gavel, där nu var och varannan kan roa sig med en liten multikopter. Att det skådas mer drönare i luften nu än tidigare beror förstås inte bara på lättade regler, framför allt är det roligt och ett nöje som fler och fler får upp (!) ögonen för.

Vi på test.se har fått förmånen att provflyga två populära drönare från DJI, Mavic Mini och Mavic Air 2. DJI är marknadsledande när det kommer till drönare för privatpersoner, och det är inte så konstigt. De vinner tester år efter år med deras olika modeller, och modeller har de många utav. Allt ifrån enklare varianter för den oerfarne flygaren, till mer avancerade drönare med utrustning för professionell filminspelning.

Prisklasserna varierar lika mycket som drönarnas egenskaper och funktioner. De modellerna som vi testat har prislappar som är överkomliga för privatpersoner. Mini kostar strax under 5.000 kronor, och Air 2 ligger strax under 10.000 kronor. Nej, de är inte de billigaste drönarna med kamera som går att hitta på marknaden. Men givet den höga kvalitén och de väl genomarbetade funktionerna, så får man otroligt mycket drönare för pengarna.

Innan take-off

Installation var enkel på både Mini och Air. Vissa drönare från DJI har fjärrkontroll med inbyggd skärm, modellerna som vi testade har istället en kontroll som ansluts med en mobiltelefon vilken fungerar som skärm.

På Air 2 sätts telefonen fast ovanpå kontrollen, jämfört med Mini där den ska sitta under kontrollen. Det är förstås en smaksak vad man föredrar, men för oss kändes det mer naturligt att ha telefonen med kameravyn ovanför spakarna. Där får Air 2 en extra poäng.

Telefonen kopplas ihop med fjärrkontrollen med en sladd, i paketet ligger sladdar för både Android- och Apple-telefoner. När vi hade laddat ner appen DJIFly så fick vi direkt tydliga instruktioner om hur installationen skulle slutföras. Det hann inte gå mer än några minuter från det att appen laddades ner till att vi fick upp drönarna i luften.

Själva lyftet görs automatiskt, vilket kan vara skönt för en ovan förare. På skärmen finns en take-off knapp som laddas genom att hållas in i några sekunder, därefter lyfter drönaren automatiskt och svävar över marken på cirka en meters höjd.

I luften

Hängande i luften väntar drönarna på kommandon från oss. Lätta fingrar på spakarna gav mer luft under vingarna och på ett ögonblick fick vi en fin panoramavy över trädtoppar och grönskande natur.

Det tar någon minut för oss innan vi har fått kläm på hur drönaren reagerar på spakarna och hur fjärrkontrollen fungerar, men har man någon gång haft någon slags tv-spelskontroll i handen känns det ändå bekant. Har man aldrig varit i närheten av tv-spel är det lätt att begripa ändå, detta bevisades av två personer i testredaktionen.

När drönarna kommer tillräckligt högt upp är det knixigt att se omkringvarande hinder, då behöver man förlita sig på kamerans vy som visas i telefonen. Det känns lite osäkert att köra utan att tydligt se vad drönaren har runtomkring sig, och med viss rätta skulle det visa sig.

Efter en liten stund lyckas vi med Mini komma så pass nära ett träd att lövverket fick sig en lättare trimning. Denna lilla fadäs kom sig av att Mini bara har en sensor som känner av hinder neråt, med andra ord finns det inget som hindrar (!) en krock som kommer från sidorna eller underifrån. Air 2 däremot har sensorer runtom vilket gör det säkrare för träden.

Nästa incident skedde när vi skulle testa hur precist vi kunde köra med drönarna. Återigen var det Mini som blev lite tilltufsad. Under en inomhusflygning testade vi att köra genom en takstol med drygt 50 cm luftspalt. När drönaren flög igenom gluggen kände den av bjälken under och uppfattade detta som ett hinder. Den reagerade med att försöka undvika hindret genom åka uppåt ca 40 cm, oturligt nog tog snedtaket emot den ena propellern och den oundvikliga resan mot marken var ett faktum.

Tåliga Mini klarade den plötsliga landningen helt oskadd, så när som på en bruten vinge. Vi testade att köra den vingklippt, för att se hur den skulle klara sig med en lättare funktionsvariation, och till vår stora glädje visade det sig att Mini flög lika stadigt som innan.

Att sedan reparera vingen var lika okomplicerat som att ha sönder den. Turligt nog ingår extra vingar och en liten skruvmejsel i förpackningen, och med hjälp av redaktör-Marias vårdande hand var den trasiga vingen utbytt på en nolltid. Det finns propellerskydd att köpa till drönaren som ett extra tillval, vi tycker det är lite synd att det inte ingår i originalförpackningen

Vi kan alltså konstatera att sensorerna fungerar utmärkt och undviker hinder så gott det går, även om de reagerade med någon sekunds fördröjning. Det blir ett litet minus i Minis protokoll eftersom den bara har en sensor. Det hade känts tryggare med flera sensorer som kunde hjälpa till att styra bort från eventuella trädkronor och taknockar, men man får också ha i beaktning att vi är ovana drönarpiloter vilket bidrar till en och annan snedsegling i luften. För oss kändes Air 2 helt enkelt mer pålitlig eftersom tekniken var behjälplig när våra, emellanåt bristfälliga, flygkunskaper svek.

Utöver manuell flygning, testade vi också funktioner där drönaren arbetar automatiskt. Både Mini och Air 2 har ett så kallat QuickShot-läge. Genom skärmen sätter man fokus på ett objekt, vilket blir utgångspunkten, och sedan väljer man effekt som gör att drönaren flyger enligt ett förprogrammerat mönster runt den angivna positionen. Det kan exempelvis handla om att drönaren cirkulerar positionen samtidigt som den hela tiden rör sig längre utåt. Detta blir otroligt effektfullt på film, i synnerhet om det finns en majestätisk natur som ramar in det hela.

Air 2 har även en funktion som kallas ActiveTrack. Med hjälp av spårningsteknologi gör detta att drönaren följer efter ett objekt i rörelse. Vi testade genom att fokusera kameran på redaktionens piggaste löpare, Martin, som satte av i en språngmarsch för att se om det gick att löpa ifrån Air 2. Det gjorde det inte. Air 2 behöll stenhårt fokus hela vägen, skiftade kameravinklar och undvek hinder på helt eget initiativ. Den tappade dock fokus när Martin sprang igenom en konstnärligt utformad metallbåge, slutsatsen vi kunde dra av detta är att ActiveTrack-läget kräver konstant visuell kontakt med motivet som skall förföljas.

Både QuickShot och ActiveTrack-läget visade hur smarta drönarna är, en artificiell intelligens som utnyttjas på ett kreativt och roligt sätt. När vi granskade filmerna i efterhand insåg vi hur professionellt det ser ut, med imponerade skärpa och bra fokus. Den stadiga bilden kan vi tacka den treaxlade gimbalen för. Trots att vinden emellanåt blåste friskt var bilderna lika stabila som om kameran vore monterad på stativ.

Landning

När man flugit klart, eller när batterierna börjar svika, är det dags att landa farkosterna. DJI uppger att batteritiden för Mini är 30 minuter, men vi fick den inte till att flyga längre än drygt 20 minuter innan den varnade för lågt batteri. Även Air 2 hade lite lägre batteritid än de 34 minuter som uppges. Till drönarnas försvar ska det sägas att vi flög i lätt vind och med videoinspelning påslagen nästan hela tiden, och vi misstänker att detta tar på batteriet.

För att landa kan man välja två olika tillvägagångssätt. Antingen kan man landa på den position som drönaren befinner sig, vilket är välfunnet om man skulle behöva få ner drönaren snabbt. Då trycker man på landningsknappen i appen. Man kan också trycka på en hemknapp som gör att drönaren flyger tillbaka till den position där den lyfte ifrån, för att sedan landa på samma ställe.

Vi testade såklart att landa på båda sätt, och upptäckte att den automatiska landningen inte alltid fungerade klockrent. Det är framförallt Mini som ibland tappade sin GSP-kontakt vilket gjorde att den inte kunde positionera sig, då fick vi istället landa manuellt. Att kontakten ibland bryts beror oftast på att GPS-signaler har svårt att nå fram till drönaren. När förutsättningarna var bättre fungerade dock auto-landningen näst intill perfekt med bara en knapp decimeters felmarginal som sämsta resultat.

Slutsats

Båda modellerna var roliga att köra, och de har sina klara fördelar. Mini var otroligt enkel i handhavandet. Till och med de minst teknikintresserade på redaktionen lyckades få igång drönaren och flyga med den, men framför allt vågade de testa. Det verkar också vara Minis stora behållning - en inkörsport till drönarvärlden för de som står vid sidan av och inte riktigt vågar, fast de kanske egentligen vill.

Är man inte så tekniskt intresserad av vad en drönare kan göra, och mest nöjer sig med att flyga runt lite för skojs skull och ta lite bilder, motsvarar Mini förväntningarna. Kamerans upplösning på 12 MP är inte på något sätt dålig, med drönarmått mätt, men jämfört med Air 2 är den helt enkelt inte lika vass. Å andra sidan är ingen kamera bättre än den man faktiskt tar med sig, och storleken på Mini gör den minst sagt enkel att ta med sig. Vi vill ändå flagga för att Mini kräver ett SD-kort för att bildkvalitén skall bli riktigt bra. Air 2 har ett internt minne på 8 Gb så där är bildkvalitén utmärkt från start.

Där Mini brister, i funktion och stabilitet, tar Air 2 över. Funktioner som exempelvis ActiveTrack, och en kamera som kan fota upp till 48 MP, tar drönarflygningen till en helt ny nivå. Den har allt man kan önska av en drönare, och lite till. Flygningen med Air 2 kändes hela tiden säker tack vare god kontakt med fjärrpiloten där den gav direkt respons på kommandon. I luften var drönaren förvånansvärt stabil, till och med när det blåste upp till 8 sekundmeter.

Som hobbypryl betraktat är drönarna från DJI ett roligt verktyg för att vidga vyerna, i dess sanna bemärkelse. Nog har väl de flesta av oss någon gång funderat över hur det vore att flyga, att likt en fågel segla bland molnen och betrakta världen ovanifrån. Att flyga med drönare är nog det närmaste vi kan komma den känslan.

Tittar man på drönaren som ett verktyg för fotografering och videoinspelning, imponerar den lika mycket. Bilderna är otroliga. En panoramavy kan vara storslagen nog ur ett markperspektiv, men det adderar verkligen något när bilden tas 30 meter upp i luften. Videoinspelningarna imponerade så att det nästan är löjligt, hur kan filmer bli så bra med amatörer som oss bakom spakarna? Det har vi förstås DJI att tacka för. Tanken på att ha med sig en drönare på nästa semester, cykeltur eller helgaktivitet känns kittlande. Lite som att ha med sig en egen fotograf, som dokumenterar vardagliga stunder och förvandlar dem till filmiska ögonblick.